Tack och hej(a) COP; en sista rapportering från utsidan

Nu är bloggandet PÅ COP15 slut för Göteborgs Universitet/Chalmers. Vi var inte en av de lyckliga vinnarna när när LOTTO-dragningen skedde, sent onsdag kväll. Man hade då bestämt sig för att frångå det system med kvotering för NGO som infördes i början av veckan. Se nedan för ett utdrag av meddelandet som Eskil Mattsson, GUs kontaktperson, fick:

Dear Members of the RINGO Constituency,

Regarding Access to the Bella Centre on Thursday and Friday:
I have been informed that the badges for access to the Bella Centre on Thursday and Friday have been distributed through a lottery system as advised yesterday on the door of the RINGO office. The persons selected have been informed by email. For your information, I attach the list of persons having received a badge. According to persons on site, access to the Bella Centre is proceeding smoothly for those who are on the list. All people not in possess of a badge will not be allowed access. 

We are sorry for those who will be disappointed. We have ourselves had a lot of difficulty accessing information in this unprecedented situation, and we are trying to be of assistance in any way that we can.

Kind regards,

Monica Alessi
RINGO Focal Point

Lite snöpligt slut för vår del på en lång och intensiv tillställning!

Jag lämnade Bella Center onsdag kväll tillsammans med en grupp på ca 50 delegater som initialt fick stå bakom en mur av poliser och polishundar. Efterdyningarna av onsdagens stora demonstration kulminerade just då, med ett antal våldsamma demonstranter som fick avhysas innan vi tilläts lämna området. Vi gjorde det i en ”korridor” som var kantad av poliser på bägge sidor, hela vägen från entrén till Bella Center och fram till uppgången till metrostationen som för övrigt precis hade öppnats upp igen, efter att ha varit avstängd en stor del av dagen.

Oenigheter i viktiga frågor, även på högsta politiska nivå, speglar tydligt hur olika prioriteringar vi har. Vi kommer från så olika miljöer, att även om vi har en gemensam vilja att förhindra effekterna av klimatförändringarna så får det mycket varierande uttryck.  Ta t ex hur vi ser på begreppet energieffektivisering. Jag hörde följande resonemang på tåget tillbaka till Malmö från COP en kväll: tre kvinnor diskuterade kring energieffektivisering och effekterna som kan uppnås genom att byta ut glödlampor mot nyare och effektivare alternativ. Diskussionen tydliggjorde hur olika förutsättningar vi har, och vad som upplevs som högprioriterade satsningar beroende på var på jordklotet vi lever. Kvinnan från USA tyckte att det var ”..a fabulous way for anyone to contribute…” medan en av kvinnorna från Indien uttryckte hur svårt det var för dem att förmedla sådana åtgärder. Om man kommer från en otillgängligt belägen by, utan elektricitet, ser man inte detta som det stora problemet!

Energieffektivisering var också temat för en av alla de glober som dekorerats av kända konstnärer, och placerats ut på olika platser i Köpenhamn.

Rött ljus till trafiken, konstnär: Lee Strickland.

Budskapet konstnären vill förmedla fanns i att läsa anslutning till respektive glob. Texten till denna glob löd: Var med och reducera den globala uppvärmningen redan vid din närmaste vägkorsning. Genom att ersätta en glödlampa i ett trafikljus mmed en diod (LED) reduceras energiförbrukningen med 85%.

Under sista veckan samtalade jag mycket med många av de officiella delegaterna från afrika, bland annat med Diakite Youssouf, chef för ANEJ/Mali (African Network of Environmental Journalists). De ingick i G77/Kina, den grupp som hamnade i hetluften under inledningen av den sista veckan efter det att man lämnade överläggningarna. Även om förhandlingarna senare återupptogs, var det mycket slitningar inom gruppen, och det var också en av anledningarna till att Fredrik Reinfeldt kom till Bella Center på torsdagen.

– ”Den övervägande delen av befolkningen i Mali inte har en susning om ”climate change” som begrepp. Men vi märker effekterna av den. Nu är det sommar, och det har aldrig varit så varmt som det är nu. I tisdags var det 35 grader i huvudstaden Bamako, normalt ligger temperaturen runt 25 grader. Monsunen kommer senare. Förr startade den i maj, nu kommer den inte förrän i juni/juli. Dessutom kryper öknen närmare, vi kan se den i många av provinserna numera”, sa Diaktie Youssouf.

Nu får vi bara hoppas att förhandlingarnas slutskede ger resultat. Dagens Earth Negotiations Bullentin (summering av torsdagens händelser på COP) kan du läsa här:  http://www.iisd.ca/climate/cop15/

Nyheterna igår kväll ingav trots allt en förhoppning om att det kanske ändå kan levereras något avtal. Förmodligen inte det enda, legalt bindande avtal som alla länder står bakom, som alla hoppats på utan det lutar snarare mot två, eller rent av tre parallella dokument. Ikväll vet vi!

Maria Svane, GMV

Amanda Forsman och Jenny Forshufvud: Senator John Kerry spred stjärnglans över kongressens nionde dag.

Senator John Kerry mitt i pressuppbådet

I ett fullsatt plenum under kongressens nionde dag fick den amerikanske senatorn John Kerry stående ovationer när han bland  annat annonserade att ”US is back” och menade att USA idag har en ny vilja att agera och leda i klimatfrågan. Det lär visa sig under kongressens sista dag när Barack Obama anländer, huruvida denna påstådda vilja kommer att resultera i ett ambitiöst avtal eller inte…

Senator Kerry i egen spotlight

Som en sann Holleywoodstjärna följdes den före detta presidentkandidaten av ett stort tv- och mediapåhäng varav en person enbart hade till uppgift att belysa den berömda senatens ansikte. Han talade rutinerat och karismatiskt i 30 minuter om vikten av ett globalt samarbete och i synnerhet om vikten av att övertyga den amerikanska kongressen om att den globala uppvärmningen är ett faktum. ”Bevisa att polarisarna inte smälter! Bevisa att havsnivån inte stiger! Och bevisa att detta inte beror på mänskliga aktiviteter- lycka till!” skanderade den populäre senatorn. Saker som kan verka självklara men som i den amerikanska kongressen fortfarande sätter stopp för en ambitiös klimatpolitik.

På fredag får vi se om det verkligen är så att ”US is back”.

Amanda Forsman, Miljöenheten Göteborgs universitet och Jenny Forshufvud, Miljösamordnare, Chalmers

Lisa Westholm: blogginlägg från utsidan, men fortfarande från Köpenhamn

För oss som inte släpptes in på Bella Center idag blev Klimaforum i centrala Köpenhamn ett alternativ. Det anordnas av en stor mängd miljö- och solidaritetsorganisationer och har ett ambitiöst schema med stundtals upp till 7 parallella seminarier, filmvisningar, teater och musik och en mässhall med utställningar. Deltagarna kommer från hela världen och inkluderar förutom gräsrötter, journalister, forskare och politiker även namnkunniga profiler som Wangari Maathai, Vandana Shiva och George Monbiot. Frågorna som diskuteras är till stor del samma som de frågor som diskuteras på Bella Center. Men perspektivet är ett annat och utgångspunkterna vitt skilda. På Klimaforum är kritiken stark mot de pågående förhandlingarna. Det finns självklart stora skillnader i åsikter även där, men gemensamt för de flesta är att de anser att det finns stora brister i det klimatavtal som håller på att förhandlas fram. Även om förhandlingarna på Bella Center handlar om frågor som kommer att få konsekvenser för lång tid framöver är perspektivet relativt kortsiktigt. Det handlar om att bestämma vad som ska göras inom den närmaste framtiden. Hur man direkt ska tackla de problem man står inför.

På Klimaforum är perspektivet långsiktigt. Självklart vill man handla nu, men diskussionerna handlar framför allt om hur man bygger ett rättvist samhälle. Det är stora, viktiga frågor som inte ryms inom klimatavtal. På Klimaforum kunde jag känna av en frustration över förhandlingarnas snäva fokus. För mig satte det fokus på de olika roller mötena och deras deltagare har. Klimatförhandlingarna på Bella Center handlar om att ta itu med ett akut problem.

Ambitionen är att alla ska samsas och det kan leda till att många viktiga frågor måste skalas bort för att man ska kunna nå en minsta gemensam nämnare. De som genomför dem är diplomater och politiker och pragmatik och kompromisser blir ledord.

Klimaforum däremot, handlar om att bygga ett samhälle och om långsiktiga systemförändringar. Här finns folkrörelser och deras viktiga uppgift är just att  iskutera och driva denna typ av frågor. Båda mötena fyller viktiga funktioner, och båda skulle med största sannolikhet ha nytta av att lyssna på och ta intryck av varandra.

Lisa Westholm, forskare, Institutionen för nationalekonomi med statistik, GU

Maria Svane: Climate Express

Climate Express har anlänt till Köpenhamns Hovedbangård!

FN: s miljöprogram (UNEP), International Union of Railways (UIC), och WWF har arrangerat en tågresa från Kyoto till Köpenhamn för att dokumentera effekterna av klimatförändringar och öka medvetenheten om transportalternativ med låga koldioxidutsläpp.

Projektet, som kallats Climate Express, har skett i samarbete med ”Seal the Deal!” som leds av FN, och tågoperatörer från hela världen. Syftet med den 9000 kilometer och 1 månad långa resan  är att elda på den politiska viljan att nå ett omfattande globalt klimatavtal under COP15, bl a genom att öka medvetenheten om hur transporter påverka på klimatet. Transportsektorn står för över en femtedel av de globala CO2-utsläppen. Därför har ett utbyggt järnvägsnät stor potential att minska utsläppen och samtidigt utveckla hållbara transportsystem.

Climate express lämnade Kyoto i början av november och har bl a färdats genom Ryssland, där Sibirien utgör ett ”global warming hotspot”. Upptinande permafrost och smältande torvmossar riskerar att frigöra enorma mänger metan och koldioxid i atmosfären under de kommande åren. Innan tåget ankom Köpenhamns huvudbangård, plockade man upp ett hundratal COP15-deltagare under ett stopp i Bryssel. På väg till slutstationen i Köpenhamn arrangerades en 12-timmars på-spåret-konferens kring de utmaningar inom transportsektorn som är relaterade till problematiken kring den globala uppvärmningen.

Under tiden COP15 pågår kommer Climate Express att fungera som en mobil utställning kring koldioxidutsläpp och energismarta transportlösningar. som är .Tåget drivs med 100% förnybar energi och utställningen är öppen för allmänheten på Köpenhamns huvudbangård.

Jean-Pierre Loubinoux, generaldirektör för UIC:  ”Tåget Kyoto till Köpenhamn har som mål att föra människor till Köpenhamn och COP15 till folket. Att ta tåget är en del av lösningen i kampen mot den globala uppvärmningen. Tåg är det mest miljövänliga transportsättet, så varför skulle du resa på något annat sätt till en händelse som kan göra skillnad för planetens framtid. ”

Maria Svane, GMV

Gunnar Köhlin: Fysisk resursteoris side event om klimatpolitik och markbrist blev en intressant tillställning.

Michael Obersteiner (IIASA) gav en överblick över de avvägningar som kommer att behöva göras i och med att klimatpolitiken kommer att leda till mycket större efterfrågan på mark. Han påminde oss om att de ackumulerade utsläppen av växthusgaser varit 25% större än de fossila bränslenas bidrag. Detta måste vändas om vi skall möta två-gradersmålet. Det kommer också att kräva stora arealer för bioenergi. Det kommer därför att bli skarp konkurrens kring markanvändningen mellan biobränsleproduktion, matproduktion och kolsänka i form av REDD projekt. Detta kommer också att leda till höjda matpriser. Ökad handel kan dock minska de negativa effekterna genom effektivt utnyttjande av mark och vatten både för mat, bränsle och kolsänka.

 Johanne Pelletier gav en presentation över vad REDD skulle kunna innebära för lokalbefolkning i Panama. Den följande diskussionen fokuserade på att de nuvarande REDD förhandlingarna bör fokusera på ”safeguards” dvs att skydda lokalbefolkningarnas rättigheter vid genomförandet av REDD projekt.

Fredrik Hedenus presentation gjordes av Martin Persson och den föreslog en klimatskatt på köttproduktion. Nötkött innebär mer markanvändning och leder till mer växthusgaser än annan köttproduktion och mycket mer än bönproduktion. Det är tekniskt svårt att minska dessa utsläpp. Men vi måste göra något! Om alla skulle äta som OECD genomsnittet äter idag 2050, så skulle vi släppa ut mer än vad vi sammanlagt  kan släppa ut då, om vi skall nå vårt klimatmål på inte mer än 2 graders uppvärmning. Men om man lägger en skatt på 60euro/ton CO-ekvivalent så skulle detta leda till 35% mindre utsläpp från kött, mjölk och ägg produktion. Om man sedan använder den marken till biobränsleproduktion så kan det leda till stora minskningar av fossila utsläpp.

 Professor Ravindranath (Indian Institute of Science) diskuterade möjligheter för marginella marker, speciellt i Indien. 70% av betesmark är degraderad. 25-50% av jordbruksmark håller på att degraderas. Bara i Indien finns det ca 140 miljoner ha marginella marker (dubbelt så mycket som skogsmarker). Möjligheter för marginella marker är många: ökad matproduktion, boskapsskötsel, biobränsleproduktion, kolsänka, skogsprodukter. Men för att detta skall ske krävs stora investeringar i skötseln av dessa marker.

Gunnar Köhlin, Associate Professor, Director Environment for Development Initiative, Department of Economics, University of Gothenburg

Maria Svane: Climate policy and land scarcity – finding effective responses

Idag kl 13.00-15.00 organiserar Göteborgs Universitet och Chalmers, tillsammans med Focali ett side event i EU-paviljongen. Martin Person, forskare vid enheten för miljöekonomi, GU håller i välkomstanförandet och introducerar vad som ska diskuteras:

• pricing the carbon emissions from deforestation (i.e., REDD)
• climate taxes on meat consumption
• utilization of marginal lands

Kristian Lindgren från Chalmers är moderator för den avslutande diskussionen.

Utförligt program kan du hitta på:

 http://www.focali.se/om-focali/event/focali-paa-cop15

Maria Svane, GMV

Marcus Högberg, Johan Torén, Linus Helming: Renewable Energy- The Key Solution to Mitigate Climate Change

This side event consisted of a high-level discussion panel composed of The European Renewable Energy Council (EREC) and renewable energy industry representatives, e.g. from the wind power sector. The seminar highlighted the importance of renewable energy in mitigating climate change and of proactive policy frameworks. EREC showed interesting results from investigations showing a clear trend of growing GDP and employment by increasing use of renewable energy. That is because the renewable energy sector, e.g. production of photovoltaics, is much more work intensive compared to the conventional use of oil and coal. The session also show-cased many renewable energy solutions applicable to implement for the replacement of fossil fuels, especially interesting was the concentrated solar power. According to EREC, the sunlight reaching the earth in one day produces enough energy to satisfy the world’s current power requirements for eight years. Even though only a fraction of that potential is technically accessible, this is still enough to provide just under six times more power than the world currently requires. The session gave us a positive feeling based on the fact that the solutions and the technologies needed to mitigate and adapt to climate change is already here, we just need the political will, economical incitements, global agreements and consensus for the transition into the era of renewables to take place.

For more information about the EREC project energy [r]evolution, please see:

http://www.erec.org/documents/publications/energy-revolution.html

Marcus Högberg, Johan Toren and Linus Helming, students, Chalmers University of Technology

Thomas Sterner: Finns Hopp i Hagen?

Jag åkte till Köpenhamn utan stora illusioner. Trots att jag är i grunden optimistisk, tror jag inte det går att komma fort fram till ett bra internationellt avtal. Positionerna i grundfrågorna är synnerligen långt ifrån varandra. En av de stora tvistefrågorna är pengar men än mer grundläggande är frågan vem som skall minska på koldioxidsutsläppen och hur mycket.

Procenttävlingen: Tidningarna har listor på vad olika länder lovat: Japan 25%, EU 20 och kanske 30, USA 14 eller 17 osv. Artiklarna kretsar kring val av basår och det visar sig inte oväntat att här döljer sig många ”devils in the details”. Var och en väljer definitioner och basår, sektorer och gaser som det passar det egna landet. I morgon skall Michael Grubb, en av de tidiga pionjärerna bland klimatekonomer, hålla ett seminarium om detta på Bella Center men jag vill kommentera något än mer grundläggande och det är att hela tankesättet att utgå ifrån procentuella reduktioner är grovt orättvist mot fattiga länder som Indien och de flesta afrikanska länder. Om USA lovar minska 14% från 7 ton C per person till 6 ton så vad är ett rimligt svar från Indien? Genomsnittet där ligger på ca en tredjedels ton/person. Skulle Indiens delegat säga ”+ 200%” på en presskonferens skulle det inte låta särskilt radikalt – ändå skulle Indien med 1 ton/capita bara komma upp i en sjättedel av USAs utsläpp.

Västvärlden har som så ofta förr, lyckats ta ”problemformulerings-privilegiet”. Diskussionen förs i % reduktioner och de flesta amerikaner jag pratat med, (liberala miljöekonomer) tycker i grunden det är ganska rimligt. De Indier och Afrikaner jag pratat med tycker det är självklart vi skall dela på ett begränsat utsläppsutrymme ”rättvist”. Definitioner av rättvisa varierar men de handlar i grunden om lika utsläpp per person i någon form. Det är en avgrund mellan dessa positioner. En avgrund med mycket hög prislapp.

Det räcker med rättvisa!
Fick de fattiga länder en lika per capita fördelning skulle ingen annan sidofinansiering alls behövas. Värdet av de rättigheter de kunde sälja till oss koldioxidstörstiga konsumenter i den rika världen skulle generera mer pengar än vad någon hoppas på genom regelrätta betalningar.

I länder där man prutar så vet man att om säljaren begär 12 och köparen vill ge 10 så hamnar priset snart kring 11. Men om säljaren begär 48 000 och köparen vill ge 10 – så är det inte mycket att förhandla om – eller i bästa fall måste det bli en väldigt lång förhandling. Igår på Bella Centrat hade Mistra programmet CLIPORE tillsammans med ECP ett ”side-event” i EU Pavillion där vi diskuterade rättvisa och klimatmål på mellanlång sikt. Där behandlades dessa frågor med större djup. Intressant men också deprimerande.

Desmond
Snart kommer dock alla statscheferna och idag vandrade jag runt Köpenhamn och såg alla ungdomar utklädda till isbjörnar och alla företag som lovar klimatanpassning.

På Rådhusplatsen finns ”Hopenhagen” – sponsrat bland annat av Vattenfall och lite skeptiskt gick jag in – men då möttes jag av Desmond Tutu som lyckades på några minuter elda publiken med ett tal som spände från Apartheid och Berlin muren till Zimbabwe och Darfur. Han berättade att Gud gråter när han tittar ner och undrar ”varför skapade jag detta” – men sen ser han oss i Copenhagen som i alla fall försöker och då småler han.

Jag tror ärkebiskopen har rätt: så länge vi pratar med varandra finns hopp.

Thomas Sterner , Professor of Environmental Economics, Dept of Economics, University of Gothenburg

President of the EAERE (European Assoc. of Environmental and Resource Economists) Environment for Development

Maria Svane: 100 Places to remember (Before they Disappear)

Parallellt med COP15 pågår det en intressant men samtidigt väldigt skrämmande fotografisk utställning på Kongens Nytorv i centrala Köpenhamn.

Världen är full av vackra och unika platser. De 100 platser som visas under utställningen har valts ut med utgångspunkt från deras sårbarhet gentemot de scenarios som skissas i den senaste IPCC-rapporten. Varje fotografi har ett budskap, med text som har granskats av forskare på Köpenhamns universitet. R.K. Pachauri, ordförande IPCC, är ambassadör för utställningen. Han har ocskå skrivit förordet till boken som publicerats i samband med utställningen.

R.K. Pachauri, IPCC: ”100 places to remember before they disappear” is, in my opinion, an excellent concept to make people fully realize the extent of the damage that climate change can do. By bringing this to the attention of the public and highlighting 100 places that the world holds dear, this whole project is turning attention to something that hopefully will bring about decisions that might actually protect these beautiful, vulnerable and precious places on earth.

Utställningen har delats in olika teman: “The 9 climate plagues”:

• Glaciärer smälter
• Korallrev försvinner
• Extrema väderförhållanden
• Polerna smälter
• Minskande nederbörd
• Havsnivån höjs
• Temperaturen ökar
• Permafrosten smälter

Bilden i förgrunden visar Vava’u, en av de många öar som utgör kungariket Tonga i söderhavet. En lågt liggande korallö som Vava’u är extremt utsatt för effekterna av ökade CO2-koncentrationer. När havsvattnet absorberar CO2 blir det surare, vilket har en eroderande effekt på de kalkrika korallerna.

Utställningen är öppen för alla, och pågår fram till den 27:e december.

På 100places.com kan man läsa mer, och se alla 100 fotografierna.

Maria Svane, GMV

Andreas Bjurström: Behövs det en plattform för klimatforskning i Göteborg?

Idag finns ingen plattform för klimatforskning i Göteborg. Jag misstänker att detta gör att vi har ett svagare genomslag i forskning, media och politik än vad vår samlade forskning förtjänar. Göteborg är synonymt med Christian Azar. Stockholm å andra sidan är känt genom starka institutioner som MISU och Stockholm Environment Institute. Stockholms starka position beror dock på en hundra år lång tradition (från Arrhenius till Bolin) och intima politiska kopplingar. Centrum för klimatpolitisk forskning på Linköpings universitet är ett relativt nybildat centrum som med en mer blygsam budget och endast ett tjugotal forskare snabbt fått stort inflytande. Kan något liknande skapas i Göteborg?

Ekonomiskt så är det enkelt att skapa ett klimatcentrum. Chalmers avsätter många miljoner till miljöprofessurer. Göteborgs universitet (GU) finansierar en forskarskola med 20 doktorander. Om viljan finns så finns det pengar och det behövs inga stora summor. Både Chalmers och GU har dessutom en miljöprofil vilken hade stärkts ytterligare av ett centrum, lett av tunga miljöforskare, med administrativt stöd från GMV. Det kan rentav ses som dumdristigt att GU investerade 20 miljoner I en forskarskola, utan att tillsätta en vetenskaplig ledning och en sammanhållen forskningsstrategi. Detta har sin förklaring.

Den förhärskande synen på tvärvetenskap är nämligen ett hinder för samlade satsningar (Chalmers utelämnas pga. jag inte är insatt). GU bekänner sig till tvärvetenskap i retoriken men inte i praktiken (påståenden baseras på mitt deltagande som kåraktiv i diskussionen om tvärvetenskap under tio års tid liksom grundstudier vid tre fakulteter och egen forskning om tvärvetenskap). GU:s utgångspunkt är att framgångsrik forskning endast sker inom discipliner.

Tvärvetenskap ses som tillfällig samverkan mellan discipliner (en krydda). Detta synsätt har brett stöd bland forskare liksom GMV. Vid ett möte nyligen inom globaliseringsplattform t.ex. så sågs inte ett klimatcentrum med en ambitiös tvärvetenskaplig profil som värt att beakta. Forskningen ska ske inom discipliner och kryddas med samarbete. Disciplinär forskning med inslag av multi-disciplinaritet med andra ord. Men i retoriken så är detta en tvärvetenskaplig satsning. Av den starka tilltron till (traditionella) discipliner och den svaga definitionen av tvärvetenskap följer en skepsis mot centrumbildningar. Linköpings universitet å andra sidan är grundat utifrån ett tvärvetenskapligt ideal med tematiska institutioner.  Men vad kommer det sig att både Stockholm och Lund har mer sammanhållna institut(ioner) för miljöforskning?

Samtidigt så finns det ett intresse av genuin tvärvetenskap. Jag har t.ex. varit med och arrangerat ” klimatluncher”  med forskare på GU där detta diskuterades, med god uppslutning och nyfikenhet på nya former av samarbeten. Initiativet togs av Göteborgs atmosfärsvetenskapliga centrum (GAC) som vill bredda sig mot samhällsvetenskaperna. GAC finns alltså redan som plattform och inkluderar redan idag klimatforskning. Jag tror dock att ett namnbyte behövs om GAC ska etableras som ett klimatforskningscentrum.

Min fråga är således: Bör vi inrätta Göteborgs Klimatvetenskapliga Centrum? Ett organ inom GMV som innehåller klimatforskning från GU och Chalmers med en samlande strategi och ett ansikte utåt mot andra universitet liksom media och politik.

Andreas Bjurström, doktorand, School of Global Studies Göteborgs Universitet