Idag anlände jag till COP 15 och Bella Center. Förutom att observera förhandlingsarbetet och gå på intressanta side-events har jag ett annat viktigt syfte med min resa. Det är att kommunicera alldeles färska forskningsresultat från en studie som jag har genomfört tillsammans med ett multinationellt forskarlag bestående av Fredrik Carlsson, Elina Lampi och Thomas Sterner från nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet, Mitesh Kataria från Max Planck Institutet i Jena i Tyskland, Alan Krupnick och Susie Chang, Resources for the Future, Washington DC i USA, samt Qin Ping, Pekings universitet i Kina. Vi har bland annat studerat betalningsviljan hos ”vanliga medborgare” i Kina, Sverige och USA för att minska de globala koldioxidutsläppen.
Varför är det då viktigt att studera betalningsviljan, alltså vad människor i olika länder är villiga att själva betala för att minska globala koldioxidutsläpp? Jo, det som gör det möjligt för politiker att ta politiska beslut såsom bindande åtaganden, är hur medborgare i olika länder ställer sig till dessa beslut. Utan denna förankring är politiker rädda att inte bli återvalda, och detta speglar en av dimensionerna med klimatproblemet – den politiska kortsiktigheten gentemot de långsiktiga effekterna av klimatförändringarna, vilka framförallt kommer inträffa i framtiden (även om vi ser effekter redan idag). Därför är studier av detta slag mycket viktiga eftersom de ger information till politiker om vad vanliga medborgare tycker. Eftersom våra resultat verkligen är pinfärska, och studien fortfarande pågår, har vi bara möjlighet att kommunicera de första resultaten från Sverige och USA.
Våra resultat visar att en stor majoritet av medborgarna i Sverige och USA är villiga att betala för att göra något åt klimatförändringen. 91,5% av svenskarna och 71% av amerikanerna är villiga att betala för att förhindra en temperaturökning på två grader (till år 2050). Vidare är svenskar och amerikaner villiga att betala 2-3% av sin per capita inkomst (vilket är analogt med samma andel av BNP) för att inte temperaturen ökar mer än en grad till år 2050. Det är tydligt att svenskar är villiga att betala mer än amerikaner, men en viktig slutsats är att också amerikaner kan tänka sig att betala för att hindra klimatförändringen, viket man inte alltid får intrycket av i rapporteringen i media. En försiktig slutsats är därför att det faktiskt finns politiskt utrymme att genomföra kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläpp i både Sverige och USA.
Hur kommunicerar vi då dessa resultat? Det är svårt att synas på ett sådant möte som klimatmötet i Köpenhamn. Det finns oerhört mycket information och på Bella Center är det upplagt så att alla förhandlingar, många side-events, informationsbås, mediacenter etc. är inhysta i samma byggnad. I denna byggnad rör sig upp till 15 000 personer i en salig blandning av bland annat delegater, journalister, forskare och representanter från non-profit organizations (NGOs). Vi har valt att via Resources for the Future, som är ett miljöekonomiskt forskningsinstitut i USA och som har forskare som deltar i studien, tillhandahålla ett informationsblad i deras ”bås” och vi kommer också att dela ut detta informationsblad vid deras side-event. Hur många som tar del av resultaten på just COP 15 mötet återstår att se, men vi kommer att arbeta vidare med studien och det finns många fler intressanta resultat som vi kommer att fortsätta kommunicera till makthavare i framtiden. Det är ju tyvärr stor sannolikhet att politiker kommer att behöva denna typ av information även efter COP 15.
Åsa Löfgren, bitr. Lektor, inst. för nationalekonomi, GU
Chalmers & Göteborgs universitet på COP15 
