Jag åkte till Köpenhamn utan stora illusioner. Trots att jag är i grunden optimistisk, tror jag inte det går att komma fort fram till ett bra internationellt avtal. Positionerna i grundfrågorna är synnerligen långt ifrån varandra. En av de stora tvistefrågorna är pengar men än mer grundläggande är frågan vem som skall minska på koldioxidsutsläppen och hur mycket.
Procenttävlingen: Tidningarna har listor på vad olika länder lovat: Japan 25%, EU 20 och kanske 30, USA 14 eller 17 osv. Artiklarna kretsar kring val av basår och det visar sig inte oväntat att här döljer sig många ”devils in the details”. Var och en väljer definitioner och basår, sektorer och gaser som det passar det egna landet. I morgon skall Michael Grubb, en av de tidiga pionjärerna bland klimatekonomer, hålla ett seminarium om detta på Bella Center men jag vill kommentera något än mer grundläggande och det är att hela tankesättet att utgå ifrån procentuella reduktioner är grovt orättvist mot fattiga länder som Indien och de flesta afrikanska länder. Om USA lovar minska 14% från 7 ton C per person till 6 ton så vad är ett rimligt svar från Indien? Genomsnittet där ligger på ca en tredjedels ton/person. Skulle Indiens delegat säga ”+ 200%” på en presskonferens skulle det inte låta särskilt radikalt – ändå skulle Indien med 1 ton/capita bara komma upp i en sjättedel av USAs utsläpp.
Västvärlden har som så ofta förr, lyckats ta ”problemformulerings-privilegiet”. Diskussionen förs i % reduktioner och de flesta amerikaner jag pratat med, (liberala miljöekonomer) tycker i grunden det är ganska rimligt. De Indier och Afrikaner jag pratat med tycker det är självklart vi skall dela på ett begränsat utsläppsutrymme ”rättvist”. Definitioner av rättvisa varierar men de handlar i grunden om lika utsläpp per person i någon form. Det är en avgrund mellan dessa positioner. En avgrund med mycket hög prislapp.
Det räcker med rättvisa!
Fick de fattiga länder en lika per capita fördelning skulle ingen annan sidofinansiering alls behövas. Värdet av de rättigheter de kunde sälja till oss koldioxidstörstiga konsumenter i den rika världen skulle generera mer pengar än vad någon hoppas på genom regelrätta betalningar.
I länder där man prutar så vet man att om säljaren begär 12 och köparen vill ge 10 så hamnar priset snart kring 11. Men om säljaren begär 48 000 och köparen vill ge 10 – så är det inte mycket att förhandla om – eller i bästa fall måste det bli en väldigt lång förhandling. Igår på Bella Centrat hade Mistra programmet CLIPORE tillsammans med ECP ett ”side-event” i EU Pavillion där vi diskuterade rättvisa och klimatmål på mellanlång sikt. Där behandlades dessa frågor med större djup. Intressant men också deprimerande.
Desmond
Snart kommer dock alla statscheferna och idag vandrade jag runt Köpenhamn och såg alla ungdomar utklädda till isbjörnar och alla företag som lovar klimatanpassning.
På Rådhusplatsen finns ”Hopenhagen” – sponsrat bland annat av Vattenfall och lite skeptiskt gick jag in – men då möttes jag av Desmond Tutu som lyckades på några minuter elda publiken med ett tal som spände från Apartheid och Berlin muren till Zimbabwe och Darfur. Han berättade att Gud gråter när han tittar ner och undrar ”varför skapade jag detta” – men sen ser han oss i Copenhagen som i alla fall försöker och då småler han.
Jag tror ärkebiskopen har rätt: så länge vi pratar med varandra finns hopp.
Thomas Sterner , Professor of Environmental Economics, Dept of Economics, University of Gothenburg
President of the EAERE (European Assoc. of Environmental and Resource Economists) Environment for Development