Tack och hej(a) COP; en sista rapportering från utsidan

Nu är bloggandet PÅ COP15 slut för Göteborgs Universitet/Chalmers. Vi var inte en av de lyckliga vinnarna när när LOTTO-dragningen skedde, sent onsdag kväll. Man hade då bestämt sig för att frångå det system med kvotering för NGO som infördes i början av veckan. Se nedan för ett utdrag av meddelandet som Eskil Mattsson, GUs kontaktperson, fick:

Dear Members of the RINGO Constituency,

Regarding Access to the Bella Centre on Thursday and Friday:
I have been informed that the badges for access to the Bella Centre on Thursday and Friday have been distributed through a lottery system as advised yesterday on the door of the RINGO office. The persons selected have been informed by email. For your information, I attach the list of persons having received a badge. According to persons on site, access to the Bella Centre is proceeding smoothly for those who are on the list. All people not in possess of a badge will not be allowed access. 

We are sorry for those who will be disappointed. We have ourselves had a lot of difficulty accessing information in this unprecedented situation, and we are trying to be of assistance in any way that we can.

Kind regards,

Monica Alessi
RINGO Focal Point

Lite snöpligt slut för vår del på en lång och intensiv tillställning!

Jag lämnade Bella Center onsdag kväll tillsammans med en grupp på ca 50 delegater som initialt fick stå bakom en mur av poliser och polishundar. Efterdyningarna av onsdagens stora demonstration kulminerade just då, med ett antal våldsamma demonstranter som fick avhysas innan vi tilläts lämna området. Vi gjorde det i en ”korridor” som var kantad av poliser på bägge sidor, hela vägen från entrén till Bella Center och fram till uppgången till metrostationen som för övrigt precis hade öppnats upp igen, efter att ha varit avstängd en stor del av dagen.

Oenigheter i viktiga frågor, även på högsta politiska nivå, speglar tydligt hur olika prioriteringar vi har. Vi kommer från så olika miljöer, att även om vi har en gemensam vilja att förhindra effekterna av klimatförändringarna så får det mycket varierande uttryck.  Ta t ex hur vi ser på begreppet energieffektivisering. Jag hörde följande resonemang på tåget tillbaka till Malmö från COP en kväll: tre kvinnor diskuterade kring energieffektivisering och effekterna som kan uppnås genom att byta ut glödlampor mot nyare och effektivare alternativ. Diskussionen tydliggjorde hur olika förutsättningar vi har, och vad som upplevs som högprioriterade satsningar beroende på var på jordklotet vi lever. Kvinnan från USA tyckte att det var ”..a fabulous way for anyone to contribute…” medan en av kvinnorna från Indien uttryckte hur svårt det var för dem att förmedla sådana åtgärder. Om man kommer från en otillgängligt belägen by, utan elektricitet, ser man inte detta som det stora problemet!

Energieffektivisering var också temat för en av alla de glober som dekorerats av kända konstnärer, och placerats ut på olika platser i Köpenhamn.

Rött ljus till trafiken, konstnär: Lee Strickland.

Budskapet konstnären vill förmedla fanns i att läsa anslutning till respektive glob. Texten till denna glob löd: Var med och reducera den globala uppvärmningen redan vid din närmaste vägkorsning. Genom att ersätta en glödlampa i ett trafikljus mmed en diod (LED) reduceras energiförbrukningen med 85%.

Under sista veckan samtalade jag mycket med många av de officiella delegaterna från afrika, bland annat med Diakite Youssouf, chef för ANEJ/Mali (African Network of Environmental Journalists). De ingick i G77/Kina, den grupp som hamnade i hetluften under inledningen av den sista veckan efter det att man lämnade överläggningarna. Även om förhandlingarna senare återupptogs, var det mycket slitningar inom gruppen, och det var också en av anledningarna till att Fredrik Reinfeldt kom till Bella Center på torsdagen.

– ”Den övervägande delen av befolkningen i Mali inte har en susning om ”climate change” som begrepp. Men vi märker effekterna av den. Nu är det sommar, och det har aldrig varit så varmt som det är nu. I tisdags var det 35 grader i huvudstaden Bamako, normalt ligger temperaturen runt 25 grader. Monsunen kommer senare. Förr startade den i maj, nu kommer den inte förrän i juni/juli. Dessutom kryper öknen närmare, vi kan se den i många av provinserna numera”, sa Diaktie Youssouf.

Nu får vi bara hoppas att förhandlingarnas slutskede ger resultat. Dagens Earth Negotiations Bullentin (summering av torsdagens händelser på COP) kan du läsa här:  http://www.iisd.ca/climate/cop15/

Nyheterna igår kväll ingav trots allt en förhoppning om att det kanske ändå kan levereras något avtal. Förmodligen inte det enda, legalt bindande avtal som alla länder står bakom, som alla hoppats på utan det lutar snarare mot två, eller rent av tre parallella dokument. Ikväll vet vi!

Maria Svane, GMV

Maria Svane: Maud Olofsson missnöjd

Det börjag bli trångt i gångarna, och när ministrar med sitt följe kommer, blir man knuffad åtsidan. Jag skulle tro att det finns ett inverst förhållande mellan hur bryskt man knuffas och hur viktig personen är.

Detta gäller inte Maud Olofsson! Hon tillhör tack och lov inte den bryska skaran, utan jag fick en pratstund med henne när hon var på väg tillbaka till den svenska delegationens högkvarter efter att ha deltagit i plenum.

Maud Olofsson, näringsminister

Hon instämmer i missnöjet med hur arbetet framskrider inom gruppen för G77/Kina, men anser samtidigt att flera av de afrikanska nationernas förhandlare inte har agerat tillräckligt kraftigt gentemot Kina, utan låtit Kina få ta för stort utrymme i gruppen. När de afrikanska delegaterna nu inser att skrivningarna missgynnar deras intressen protesterar de, men detta borde ha undvikits genom aktiviteter innan COP. Samtidigt inser Maud Olofsson att det är svårt att nå enighet i en så inhomogen grupp.

Vid en presskonferens kl 13 uttalade sig Nafie El Nafie, Sudan om arbetet i G77/Kina: det finns återstår mycket arbete, många oenigheter kvarstår kring t ex formuleringar om utvecklingsländernas vädjan om korttidsfinansiering. Han betonade att det trots allt finns en vilja inom gruppen att kunna prestera ett dokument som kan presenteras inför överläggningarna på ministernivå.

Maria Svane, GMV

Maria Svane: Climate policy and land scarcity – finding effective responses

Idag kl 13.00-15.00 organiserar Göteborgs Universitet och Chalmers, tillsammans med Focali ett side event i EU-paviljongen. Martin Person, forskare vid enheten för miljöekonomi, GU håller i välkomstanförandet och introducerar vad som ska diskuteras:

• pricing the carbon emissions from deforestation (i.e., REDD)
• climate taxes on meat consumption
• utilization of marginal lands

Kristian Lindgren från Chalmers är moderator för den avslutande diskussionen.

Utförligt program kan du hitta på:

 http://www.focali.se/om-focali/event/focali-paa-cop15

Maria Svane, GMV

Eskil Mattsson: Snack i korridorerna

En av de stora snackisarna på COP 15 som fått mötet att hetta till är Tuvalus utspel att 2 graders målet bör förstärkas och bli ett 1,5 graders mål. Tuvalu, en liten stillahavsnation starkt hotad av förhöjda havsnivåer, fick snabbt medhåll av övriga små ö-nationer och fattiga utvecklingsländer. Rika utvecklingsländer som Kina och Indien röstade ner förslaget eftersom dessa länder skulle tvingas att bidra med minskade växthusgasutsläpp redan efter 2012 och det är ännu oklart hur långt förslaget kommer att diskuteras. Utspelet som skulle innebära ett bindande tillägg till Kyotoprotokollet visar att sammanhållningen mellan de fattigaste utvecklingsländerna och mera utvecklade u-länderna inom G77-gruppen och Kina börjar naggas i kanterna.

Läs mer i Earth Negitiation Bullentin

Eskil Mattsson, PhD student, Institutionen för <geovetenskaper, GU

Jonas Ewald och Andreas Bjurström: Vem skall betala för fattiga länders anpassning?

En av de viktigaste frågorna under det pågående klimatmötet i Köpenhamn är hur de rikaste länderna skall kompensera fattiga länder – vilka bidragit minst till och blir hårdast drabbade av klimatförändringarna – och hur de rikaste länderna kan stötta en snabb och miljösmart utveckling. Frågan blev än mer laddad när ett utkast till avtalsdokument läckte ut under måndagen som innebär ett avsteg från principen att de rika länderna ska bära huvudansvaret för minskningar av växthusgasutsläppen. Där föreslås att den nuvarande indelningen i u-länder och i-länder ändras till förmån för en ny uppdelning där de rikare u-länderna särskiljs från de fattigaste.  Detta betraktas som ett försök att splittra u-länderna. Det upplevs också som djupt orättvist att rikare länder enligt förslaget ska få släppa ut dubbelt så mycket koldioxid per person år 2050 jämfört med fattiga länder. Rättvisa och utveckling och de rikaste ländernas beredvillighet att betala är avgörande för framgång i klimatförhandlingarna.

Men vilka klimatbud har då lagts och hur kostsamma är dessa jämfört med andra insatser? Världsbanken beräknar att 75 till 100 miljarder $ per år behövs för anpassning. Oxfam beräknar i en studie att det behövs 200 miljarder $ per år. Project Catalyst, ett initiativ från EU och ClimateWorks, har gjort beräkningar som ligger till underlag för förhandlingarna i Köpenhamn. De kommer fram till att det behövs runt 100 miljarder $ per år för att finansiera klimatförändringsprogram i utvecklingsländer. Hälften av detta kan komma från handeln med utsläppsrätter i ”cap-and-trade”systemet, vilket beräknas vara värt 2000 miljarder dollar 2020. Men även om det kan finnas pengar på längre sikt, så är kompensation i det kortsiktiga perspektivet det mest kontroversiella. Frankrike och Storbritannien har föreslagit 10 miljarder $ per år. Samma summa nämns i texten som läckt till media. Det har även nämnts att EU kommer erbjuda 1 till 3 miljarder euro per år under en treårsperiod. Klimatbuden hittills är alltså relativt låga i relation till vad som anses krävas.

Fokus på kostnaderna för klimatanpassningen får dock inte ställas mot  bekämpning av fattigdom och underutveckling. Fattiga länder drabbas hårdast av klimatförändringarna och av den finansiella krisen. Det sammanlagda biståndet utvecklats blygsamt i jämförelse med de utfästelser som gjordes på G8-mötet i Gleneagles 2005 och det efterföljande FN världstoppsmötet, då man kom överens att öka biståndet med 50 miljarder $. OECD anger i sin senaste uppdatering att om skuldavskrivningar räknas bort så ökade biståndet med 2 % mellan 2006 och 2007 till 121 miljarder $ 2008. Därmed har biståndet enbart ökat med 16 miljarder $ av de 50 utlovade, till omkring 0,31% av de biståndsgivande ländernas bruttonationalinkomst. De beräknade klimatanpassnings-kostnaderna ligger alltså i samma nivå som det sammanlagda biståndet. Finanskrisen slår hårt både mot den ekonomiska situationen i de fattigaste länderna – och mot biståndsflödena som beräknas minska 2009. Samtidigt finns en mer än trettio år gammal överenskommelse att de rika länderna skall ge 0,7 % av bruttonationalinkomsten i bistånd. Kostnaden för att uppfylla de gemensamt överenskomna Millennium utvecklingsmålen (innefattande bland annat halvering av fattigdomen; grundskola för alla barn,; stärka kvinnors situation;  förbättrad hälsa inklusive minskning av barn och mödradödlighet med 2/3; hållbar utveckling) beräknas till 120 miljarder $ per år 2006 upp till 176 miljarder $ 2010, utöver det tidigare biståndet. Det innebär att om de rika länderna kunde leva upp till den gamla överenskommelsen om 0,7 % av bruttonationalinkomsten till bistånd skulle både Millennium utvecklingsmålen och kostnaderna för klimatomställning kunna uppnås, om medel från ”cap-and-trade” också tillfördes. 

Med andra ord är kostnaderna för klimatanpassning förhållandevis blygsamma. I synnerhet om vi jämför med de industrialiserade ländernas sammanlagda BNP, eller kostnaderna för finanskrisen, där bara saneringen av bankväsendet beräknas kosta 8,4 trillioner $ – och att jordens klimat hettas upp om inget görs. Det är också rimligt att de industrialiserade länderna, som redan bidragit till klimatförändringen genom oreglerat användande av gemensamma resurser genom historien, såväl som nu och dessutom har goda ekonomier, också står för större delen av notan. I slutändan gynnar det de rika länderna eftersom både klimatet förbättras, den globala politiska utvecklingen blir stabilare och efterfrågan ökar. Inte minst kommer rika länder att gynnas genom export av miljöteknik, något som bl.a. den svenska regeringen ser som attraktivt ur ett perspektiv av nationellt egenintresse. 

En utmaning är naturligtvis hur medlen för klimatanpassning skall kanaliseras i utvecklingsländer. Många fattiga länder har svaga institutioner och bristfälliga mekanismer för demokratisk samhällsstyrning och därmed risk för både korruption och ineffektivitet. Därför är det viktigt att klimatanpassningstödet inte tas från biståndsbudgetar och stöd till institutionella reformer och demokratiseringsprocesser utan är additionella. De rikaste länderna kan med knappt märkbara uppoffringar bidra till fattiga länders utveckling och deras anpassning till klimatförändringar. Det enda som krävs är politisk vilja att göra så. Enligt en opinions undersökning publicerad den  9 December verkar det också finns ett bredare stöd för detta. Låt oss ta chansen att nu hitta en bred gemensam hantering av två av samtidens ödes frågor – hotet mot klimatet och fattigdomen.

Jonas Ewald, forskare och Andreas Bjurström, doktorand, School of Global Studies Göteborgs Universitet

Åsa Löfgren: Amerikaner och svenskar är villiga att betala för att minska klimatförändringarna

Idag anlände jag till COP 15 och Bella Center. Förutom att observera förhandlingsarbetet och gå på intressanta side-events har jag ett annat viktigt syfte med min resa. Det är att kommunicera alldeles färska forskningsresultat från en studie som jag har genomfört tillsammans med ett multinationellt forskarlag bestående av Fredrik Carlsson, Elina Lampi och Thomas Sterner från nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet,  Mitesh Kataria från Max Planck Institutet i Jena i Tyskland, Alan Krupnick och Susie Chang, Resources for the Future,  Washington DC i USA, samt Qin Ping, Pekings universitet i Kina.  Vi har bland annat studerat betalningsviljan hos ”vanliga medborgare” i Kina, Sverige och USA för att minska de globala koldioxidutsläppen.

Varför är det då viktigt att studera betalningsviljan, alltså vad människor i olika länder är villiga att själva betala för att minska globala koldioxidutsläpp? Jo, det som gör det möjligt för politiker att ta politiska beslut såsom bindande åtaganden, är hur medborgare i olika länder ställer sig till dessa beslut. Utan denna förankring är politiker rädda att inte bli återvalda, och detta speglar en av dimensionerna med klimatproblemet – den politiska kortsiktigheten gentemot de långsiktiga effekterna av klimatförändringarna, vilka framförallt kommer inträffa i framtiden (även om vi ser effekter redan idag). Därför är studier av detta slag mycket viktiga eftersom de ger information till politiker om vad vanliga medborgare tycker. Eftersom våra resultat verkligen är pinfärska, och studien fortfarande pågår, har vi bara möjlighet att kommunicera de första resultaten från Sverige och USA.

Våra resultat visar att en stor majoritet av medborgarna i Sverige och USA är villiga att betala för att göra något åt klimatförändringen. 91,5% av svenskarna och 71% av amerikanerna är villiga att betala för att förhindra en  temperaturökning på två grader (till år 2050).  Vidare är svenskar och amerikaner villiga att betala 2-3% av sin per capita inkomst (vilket är analogt med samma andel av BNP) för att inte temperaturen ökar mer än en grad till år 2050. Det är tydligt att svenskar är villiga att betala mer än amerikaner, men en viktig slutsats är att också amerikaner kan tänka sig att betala för att hindra klimatförändringen, viket man inte alltid får intrycket av i rapporteringen i media.  En försiktig slutsats är därför att det faktiskt finns politiskt utrymme att genomföra kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläpp i både Sverige och USA.

Hur kommunicerar vi då dessa resultat? Det är svårt att synas på ett sådant möte som klimatmötet i Köpenhamn. Det finns oerhört mycket information och på Bella Center är det upplagt så att alla förhandlingar, många side-events, informationsbås, mediacenter etc. är inhysta i samma byggnad. I denna byggnad rör sig upp till 15 000 personer i en salig blandning av bland annat delegater, journalister, forskare och representanter från non-profit organizations (NGOs). Vi har valt att via Resources for the Future, som är ett miljöekonomiskt forskningsinstitut i USA och som har forskare som deltar i studien, tillhandahålla ett informationsblad i deras ”bås” och vi kommer också att dela ut detta informationsblad vid deras side-event. Hur många som tar del av resultaten på just COP 15 mötet återstår att se, men vi kommer att arbeta vidare med studien och det finns många fler intressanta resultat som vi kommer att fortsätta kommunicera till makthavare i framtiden.  Det är ju tyvärr stor sannolikhet att politiker kommer att behöva denna typ av information även efter COP 15. 

Åsa Löfgren, bitr. Lektor, inst. för nationalekonomi, GU

Eskil Mattsson: Många knäckfrågor för REDD

Det har nämnts innan på bloggen att en mekanism för att minska avskogning (REDD) kommer att vara en av huvudfrågorna under COP15. Jämfört med många andra viktiga förhandlingsfrågor har man innan Köpenhamnsmötet förhandlat sig fram ganska långt med den knepiga avskogningsfrågan och om mötet totalt sätt skulle misslyckas har man förhoppningar att REDD skall bli en slags räddningsplanka för mötet som helhet även om många viktiga knäckfrågor ännu återstår att lösa.

En av de stora knäckfrågorna är hur man ska lösa finansieringen av en REDD mekanism.  I går presenterade amerikanska forskningsinstitutet Woods Hole Research Center resultat på hur mycket det skulle kosta att minska avskogningen i Brasilien helt till 2020. Enligt modellerade resultat skulle det kosta mellan 50-130 miljarder kronor mellan 2010-2020, motsvarande 13-33 procent av vad amerikanerna spenderar årligen på ”dietmat” och buteljerade drycker. I sammanhanget låter summan inte särskilt stor men stora finansieringsinsatser skulle krävas av i-länder. Ett totalstopp av Brasiliens avskogning till 2020 skulle också innebära en minskning av de globala utsläppen mellan 2-5 %. Brasilien har själva satt ett ambitiöst mål att minska avskogningen med 80% till 2020.

Även om det kanske känns långsökt att Brasilien når ovanstående mål är det mycket viktigt att forskarvärlden i allmänhet förser förhandlare och beslutsfattare med konkreta resultat och ger input kring vilka möjligheter och barriärer som uppkommer genom olika beslut. 

Inom de närmaste två veckorna kommer det säkerligen utspel och förslag från länder och organisationer hur minskad avskogning skall finansieras. En spännande fortsättning följer…

Eskil Mattsson, Institutionen för Geovetenskaper, Göteborgs universitet.

Focali – ett svenskt forskarnätverk med fokus kring skog/bioenergi, klimat och fattigdomsfrågor

Ulf Molau: Reflektioner efter inledningen av COP-15

måndag afton 7 dec 2009

Även om det tog en förfärlig tid att komma in och bli registrerad på COP 15 på Bella Center, har jag ändå hunnit lyssna av en del av de inledande föredragningarna, delvis via dansk TV. Under måndag kväll var jag också på Köpenhamns stads reception på Rådhuset. Inte särskilt pompöst, men formellt som bruktligt vid sådana här tillfällen. Efter diverse snacks (såna här små bitar på tandpetare som kallas för ”pindemad” på danska) lotsades vi ut till en utomhusscen på Rådhuspladsen. Där talade först Köpenhamns borgmästare några minuter, inte speciellt bra egentligen. Men sedan blev det bättre: först talade Gro Harlem Bruntland i tio minuter (det var hon som fick begreppet ”sustainable development” upp på dagordningen i slutet av 80-talet) och sedan UNFCCC-basen själv, holländaren Yvo de Boer. Därefter vidtog utomhuskonsert med ett danskt rockband som försökte elda delegaterna med en massa slang på danska. Minst 90 % av delegaterna såg ut som fågelholkar…

Om man sammanfattar aftonens anföranden med vad som sagts tidigare i öppningstalen i Bella Center (och här sammanfattar jag också vad som rapporterats i DR1 som har utmärkt bevakning eftersom jag mest köade för att komma in) kan man se följande mönster:

Som vi vet sedan tidigare, har vi tre typer av nationer, nämligen i-länder, ”economies in transition” såsom Indien, Kina och Brasilien, samt de fattiga u-länderna. Men det är den sistnämnda gruppen som sitter på trumf! Utan bindande ekonomiska utfästelser till u-länderna för klimatkompenserande satsningar (exempelvis REDD) blir det inget avtal…

2. Man anser att COP 15 har tre huvudfrågor:
– avtal om reduktioner av utsläpp av växthusgaser
– frågan om skogsskövling och återbeskogning i tropikerna
– den faktiska finansiering av åtgärder i u-länderna

Nu får vi se hur det går!

Vänliga hälsningar
Ulf Molau

Ulf Molau, Institutionen för växt- och miljövetenskaper, GU

Sverker Jagers, Univ lektor: Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder?

Jag började på allvar intressera mig för klimatfrågan i samband med Kyoto år 1997. Närmare bestämt var det politiken och förhandlingarna kring den, som väckte mitt intresse. Året därpå hölls det fjärde COP-mötet i Buenos Aires och jag var på plats. Även om det mötet inte kan mäta sig med COP 15, vare sig vad gäller uppmärksamhet från media, antal besökande eller i viktighetsbedömning, var redan COP 4 i Argentina en överväldigande upplevelse för mig. På många sätt. Jag minns bland annat att jag tänkte:  Att det finns så många grupper som engagerar sig i denna fråga och i behovet av minskade utsläpp av växthusgaser; att det finns så många finurliga tekniker för att minska världens emissioner av GHG och inte minst, tänk att det finns så många sätt och argument som olika länder använder för att undvika ansvaret att själva bidra till utsläppsminskningar. Mest av allt kommer jag emellertid ihåg hur förvånad jag var över att allting kretsade kring just utsläppsminskningar och vem som skall bära det största ansvaret att genomföra dessa. Alla (hörbara) röster talade om reduktioner på kort, mellan och lång sikt – precis som om det fortfarande skulle vara möjligt att inte bara mildra klimatförändringarna utan också förhindra dem helt och hållet.

En tid efteråt skrev jag och en kollega i Lund, en artikel i Svenska Dagbladet som vi ville kalla ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” (något redaktören emotsatte sig med emfas). Jag vill fortfarande hävda att titeln är ganska fyndig och väldigt väl fångar precis det vi ville lyfta fram i artikeln, nämligen klimatfrågans ”andra sida” – behovet av att anpassa och rusta samhället mot förändringar som är på väg och detta tämligen oavsett om vi kan halvera utsläppen redan om ett år respektive (åtminstone då för 12 år sedan) huruvida klimatförändringarna är orsakade av människan eller ej .

Sedan Kyoto och Buenos Aires har innehållet i förhandlingarna förändrats både i skepnad och innehåll. Ju längre tid som gått och ju fler parter som blivit involverade i klimatpolitikens utfall, ju mer komplexa har både parternas positioner och de texter som ligger till grund för förhandlingarna blivit. En annan sak som hänt är att anpassningsfrågorna har kommit upp på agendan och idag får väl så mycket uppmärksamhet som utsläppsminskningar. Detta är nog ganska rimligt eftersom förhandlingarna numera handlar om att i bästa fall uppnå det så kallade 2-gradersmålet, ett mål som inte är uppsatt utifrån t ex en idé om att ingen klimatförändring kommer att ske under denna nivå, utan snarare är ett pragmatiskt mål (läs: det finns ingen chans att världens länder kommer att klara av en mer ambitiös nivå än så).  Jag vill uppehålla mig lite kring just anpassningsfrågan här.

Så som jag ser det är anpassning ett näst-bästa alternativ jämfört med mitigation. Det senare innebär ju att man angriper orsakerna till problemet medan det förra är det samma som att mildra dem (att operera eller ge smärtstillande, för att jämföra med sjukvården). Precis som mitigation, inrymmer anpassning en rad svåra normativa problem, såsom vem som skall betala och vem som har rätt att få. En anledning är att klimatfrågan bygger på en slags dubbel orättvisa – de som riskerar att drabbas värst har varken bidragit till problemet eller råd att skydda sig mot det . Det är alltså viktigt att de mest sårbara länderna får hjälp att rusta sig mot klimatförändringar även om de inte har råd att betala detta skydd själva.

I nuläget finns det ett antal anpassningsfonder utvecklade som just är tänkta att användas för att finansiera anpassningsprojekt i fattiga och sårbara länder. För närvarande är det dock tämligen oklart både vilka regler som skall gälla för inbetalning till dem och/eller vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att ett land skall ha rätt att få ut pengar från dem. En av de saker jag hoppas att man lyckas komma långt med i Köpenhamnsförhandlingarna är därför att man enas om hur finansieringen av utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringar skall ske – både på in- och utbetalningssidan.

En avslutande sak jag vill lyfta fram och som man bör hålla ett vakande öga på, är tanken om försäkring som anpassningsstrategi , som legat och ruvat sedan Rio 1992 och därefter gradvis ökat i intresse för att till slut få tämligen stort utrymme i Bali Action Plan från 2007. Utöver att all form av kompensation, som ju försäkring är, rimligen bör ses som ett sämre alternativ än både mitigation och adaptation (jämförelsen med sjukvårdsexemplet är att man inte ens får träffa en läkare men väl att man får en klubba i receptionen på väg hem) så finns det risk att ett sådant system gör det lättare för rika länder att undvika att ta sitt historiska ansvar (försäkringspremier bygger nämligen sällan på sådana kriterier) och för fattiga och sårbara länder att slippa betala höga premier och/eller att få ut försäkringsmedel om någon skada uppkommer. I ett annat sammanhang har jag argumenterat för att försäkring ämnad för klimatanpassning bör bygga på åtminstone följande kriterier för att kunna möta samtidiga krav på rättvisa:

1. Endast spela en mindre roll i ett större anpassningssystem som även inkluderar preventiva åtgärder,
2. Bygga på tydliga och rättvisa kriterier för utbetalning
3. Bygga på substantiell och rättvis omfördelning av ekonomiska medel från rika och högutsläppande länder till världens mest sårbara och fattiga länder
4. Omfatta så många länder som möjligt

Framtiden får emellertid utvisa vilket utrymme idén om försäkring som anpassningsstrategi får i Köpenhamn och hur man i så fall väljer att hantera de uppenbara problem som åtminstone en traditionell försäkringsmodell skulle ha att hantera den dubbla orättvisa som klimatfrågan präglas av.

Sverker C. Jagers, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet