Med en vecka kvar till partsmötet i Köpenhamn (7-18 december) kan man konstatera att den internationella processen inför COP-15 varit intensiv och både brokig och stökig. Den stora optimismen från september förbyttes under oktober till total panik. EU hade svårt att få igenom en så tuff gemensam linje som man hoppats på under det svenska ordförandeskapet, mest på grund av att en del fattigare (dvs mindre rika i internationell kontext) länder inom unionen inte ville binda sig för specifika ekonomiska utfästanden till u-länderna. Men en gemensam linje blev det till slut, om än mindre konkret. Reinfeldt och Carlgren nöjde sig med detta. Under COP-15 kommer ändå EU att uttala sig som en enda part, och då märks inte så mycket av dessa motsättningar utåt (dem får vi lösa själva inom EU). Inte långt efter detta kom alltmer tveksamma signaler från USA, Kina och Indien. I Australien kom inrikespolitiskt tjafs och risk för nyval att göra deras medverkan mer osäker.
Värdlandet Danmark gjorde då ett ”sista-minuten-utspel” som gick ut på att även om inte exakta tal för utsläppsreduktioner av växthusgaser skulle kunna uppnås, så skulle COP-15 kunna resultera i en bindande politisk överenskommelse inför konkreta förhandlingar under 2010.
Under de senaste två veckorna har processen vänt och vi anar en ljusning i det internationella spelet. USA och Kina enades om en positiv syn på Danmarks förslag och även Indien visade intresse. Under lördagen (28 november) nåddes enighet om detta inom Brittiska Samväldet under ett toppmöte i Trinidad & Tobago, vilket betyder att bland annat Australien, Nya Zeeland och Kanada nu är med på tåget.
Den gångna processen, från naiv överoptimism via total panik till försiktig optimism och realism, kännetecknar tillkomsten av flera tidigare internationella överenskommelser, fördrag och konventioner. Detta är i sig ett sundhetstecken som bådar gott för att COP-15 inte skall bli resultatlöst.
Den debatt som förts både i media och i politiken har varit helt inriktad på emissioner av koldioxid. Men FN:s Klimatkonvention UNFCCC och dess kommande partsmöte COP-15 handlar om mycket mer än så, och mycket av detta har kommit i skymundan. Partsmötets agenda bygger till stor del på den senaste stora rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC) som kom 2007: Här finns många andra frågor som skall upp på dagsordningen i Köpenhamn, t ex världshavens försurning, havsytans pågående höjning, biologisk mångfald och behovet av återbeskogning, främst (men inte bara!) i u-länderna. Återbeskogningsprogrammet går under beteckningen REDD (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation in Developing Countries) och är ett FN-initiativ liksom klimatkonventionen; en bra länk finns på http://www.un-redd.org/. Behandlingen av REDD tror jag själv blir ett viktigt inslag under COP-15. Även om programmet riktar sig till u-länderna och finansieringsfrågan kommer att bli den största stötestenen, anser jag nog att i-länderna skulle titta på sin egen bakgård också…
Som medarbetare inom IPCC och representant för FN:s konvention om biologisk mångfald, CBD (http://www.cbd.int/) kommer jag att särskilt bevaka behandlingen av REDD under COP-15. Inom arbetet med CBD står hotet mot biologisk mångfald från invasiva främmande arter högt på dagsordningen, vare sig de har införts avsiktligt eller oavsiktligt. Återbeskogning med icke inhemska trädslag gör att de båda konventionerna UNFCCC och CBD kan hamna på kollissionskurs om man inte ökar strävandena att använda naturliga inhemska trädslag. Detta har också delvis uppmärksammats redan och det finns initiativ för ett modifierat program kallat REDD+ där biologisk mångfald och säkerställande av vattenresurser kommer in. Detta kräver dock en rejäl satsning på kunskapsförstärkning, utbildning och logistik (”capacity building”) och detta är inte gratis. Observera också att detta inte enkom gäller u-länder; skogsplantering i t ex Nya Zeeland sker uteslutande med nordamerikanska barrträd idag trots att man har ett trettiotal inhemska barrträdsarter som inte tas i anspråk. I Sverige diskuterar man på fullaste allvar plantering av främmande arter som sitkagran från Alaska i områden där vår inhemska gran producerar allt sämre i ett mildare och fuktigare klimat, i stället för att gå över till lövträdsbruk (ek, bok, ask) när klimatzonerna förskjuts norrut. Inom skogsbruket verkar kortsiktiga ekonomiska intressen vara klart viktigare än de åtaganden vi förbundit oss till genom att ratificera CBD (redan 1995). Jag hoppas på en allsidig belysning av dessa frågor i Köpenhamn. Vår institution vid GU har lång erfarenhet av skogsfrågor, i Sverige såväl som i tropikerna, både vad gäller biologisk mångfald och tillämpad ekologi.
Vänliga hälsningar
Ulf Molau
Ulf Molau, Institutionen för växt- och miljövetenskaper, GU
Chalmers & Göteborgs universitet på COP15 